hjalmis - october 2010

ord

Mina ord har varit på vift i flera år. En stadigt sjunkande kvalitet på ett ständigt minskande antal som infann sig efter eller före varandra på raderna. Jag fick tänka mer på hur de skulle se ut innan jag kunde forma dem med pennan, och i slutändan blev de ändå rätt ofta överstrukna. Utsuddade och hopskrynklade. Lagda på lager med låst bom för dörren i väntan på bättre tider. Och nu verkar det ha blivit tid även om det är svårt att säga hur bra den är än. Mina händer skriver av sig själva, både med pennor och tangenter, och jag känner igen den här känslan som satt i under hela grundskolan och lite till. Det enda som hjälper är att skriva. Det gör inte ont någonstans, jag mår inte dåligt och är inte arg eller ledsen. Det är mest en drivande känsla, jag känner mig lite rastlös fast inte med spring i benen (så känner jag mig ofta nog ändå), och det enda som får det att försvinna är att skriva. Det är lite obekvämt annars, typ sten i skon-obekvämt. Jag har saknat den här känslan och det har gått väldigt snabbt att komma tillbaka till det där sinnestillståndet jag hade förut när jag skrev. Där man inte dömer ut skiten, bara skriver ner den. Sedan kan jag klippa och klistra, om jag orkar. Men det jag har saknat är själva skrivandet, och den här känslan av att behöva göra det.

För övrigt är jag tillbaka i Stockholm nu sedan igår morse. Det är lite kallare och löven är lite gulare och samlade i större högar längs med trottoarerna. Inte mycket större, men lite. Jag kommer på mig själv med att vänta på grön gubbe vid övergångsställena men utan att ha tryckt på knappen först, det är väl den beteendemässigt största skillnaden. Jag är ännu lite lugnare. Sömnbristen är tillbaka också, dygnet helt omkullkastat. Ljuset är vackert. Jag kan snacka skit med hundägare i Tanto och folk i kiosken och Konsumkön och får återigen bekräftat att jag är en småpratare och det verkligen fattas mig när jag blir så där språkligt handikappad. Fast jag slänger ur mig danska uttryck då och då märker jag, mest för mig själv. Det blåser inte särskilt mycket. Och är glest i cykelställen. Tunnelbanan, att känna igen folk, min familj och mina vänner. Åka skateboard. Gå med hunden. Och så vidare.