hjalmis

Det går fan inte snabbt med kiswahilin men exjobbandet går fint. Men blir helt slut i huvet av det, är det inte krävande respondenter som frågar massa bra frågor och säger hur mycket spännande som helst så jag blir stressad av alla följdfrågor jag vill ställa, så blir man inbjuden till ett hem som inte har mycket av nåt men vill bjuda på extra av allt.

Oftast är folk så kloka och roliga att det tunga hjärtat inte känns. Ibland känns det. Inte så konstigt och jag börjar också vänja mig vid lägen där jag inte har nåt utom frågor att komma med så även om jag inte slutar tycka att det är jobbigt är jag åtminstone van vid jobbigheten. Men att folk ska vara så generösa är nåt nytt! Ibland hittar jag på att jag har så himla bråttom, eller är magsjuk, för jag vill att de ska spara sitt te och sina bananer. Det är torka även i Kenya och de korta regnen blev inget alls, medan de långa regnen borde ha kommit men fortfarande bara ger oss växlande molnighet och enstaka skurar. 

Vi brukar börja med att jag ställer frågor (om familjen, ekonomin, lantbruket) enligt ett formulär som även användes under upprepade studier i samma område på 1980-talet. Sedan går vi en runda genom bondens shamba och oftast undrar jag grejer om varför napiergräs här och hur funkar det med erosionen där? Och så ritar kag lite och mäter lite och sen är vi klara. Men det kan ta mellan 30 min och två timmar beroende på person (och hur mycket de vill göda en eller fråga ut en) och man är ALLTID slut till slut. Då ska jag oftast vidare till nästa bonde, som märkligt nog alltid bor två 45-graders uppförsbackar bort. Spm ni förstår är det mitt absoluta drömjobb jag har SÅ JÄVLA ROLIGT!

Jag har hunnit med att hänga en del i Othaya, en livlig by och närmaste större ställe, samt Nyeri som är det administrativa centrumet i kommunen. Letat kartor, ätit githeri, skickat vykort och småpratat med var och varannan själ på gatan. Sticker ut både som vit och ensam tjej och det är ju också en jobbighet jag kan nu. Försöker möte nyfikenheten med pepp varje gång och när jag lessnar garvar folk mest åt mig ändå så det kanske inte gör så mycket?

Nu är det påsk och jag ska skolka från kyrkan genom att göra några dagsturer, har ett par ställen jag vill spana in. Precis som i Malawi är det minibussar - matatus - som gäller för billig resa, med mindre sillpackad känsla. Jag åker även en hel del bodaboda, motorcykeltaxi. Men mest går jag. Min tolk jag har med mig några av veckorna här, Loise, är katolik så hon har fått ledigt Tors-sön. Sen är vi igång igen!

Tränar kidsen i att stå på händerna, drar mig undan och läser en del på kvällarna, transkriberar alldeles för lite men lever med halva huvet i landanvändning hela tiden så kanske skulle bli för mycket annars.

Idag hade jag 2,5 timme intervju med chiefen i Thuti; detta efter att vi sågs igår och pratade i nästan två och han ändå ville att jag skulle komma tillbaka. Fint! Men trött!

Nu ska jag duscha och tvätta håret, det är baljor och hinkar som gäller här. Och syrsorna skvalar hela nätterna och Aberdarebergen är lika blå spm vanligt och varje liten gråsparv man ser har starka klara färger också så inget är någonsin vant men allt känns ändå väldigt lugnt. Skönt att vara på landet.

Saknar er, saknar stan, saknar att kunna slappna av som man gör när folk inte förväntar sig nåt av en. Men som vanligt växer jag och lär mig och den processen är för fet för att låta bli. Vi ses ganska snart nu. Pusskram!