Runmarö
Jag har varit här i säkert sju timmar och först nu börjar det bli varmt i skjulet i skogen. Där vi kan bo om det blir krig, eller för dyrt i stan, eller bara en ledig torsdag. Det kommer inte längre rök från munnen inomhus, men min nästipp är fortfarande sval.
Skogen är mörk och tyst och växer ända inpå knuten. Man kommer hit för att slippa vara någon annanstans. När jag är bortrest är det ofta just de här träden och just den här luften jag saknar. De tempererade, mörka nätterna. De höga barrträden och de mossiga skogsstigarna där tjälen dröjer sig kvar.
Jag fick med mig lugnet hem, och blir matt när folk bråkar om alltför fåniga saker. Jag hisnar inombords över hur mycket pengar folk lägger på splitternya barnvagnar, att det verkar vara mer oseriöst att inte göra det. Jaja. Jag har ingen lust att gå runt och himla med ögonen åt folk heller. De får gå upp i allt det där om de vill så länge jag slipper. Knattrar forskningsförslag på min laptop, hänger med hunden i förvåren i Tanto och påminner mina händer och armar om vad de kan göra med en klättervägg (kaos!). Hej Stockholm jag är glad att du bara blir bättre för varje gång jag är tillbaka.
