hjalmis

 

Den här veckan har jag tillbringat vid Lake Malawi, men jag tror att jag kommer tillbaka till den turen senare. För jag kom tillbaka på fredagseftermiddagen och fick höra att två av tjejerna i huset - Rita och Silje - var taggade på att åka till Nkhoma från lördag till söndag och bestioga berget som ligger där! En tur jag föreslagit men som vi inte fick till förra helgen. Så givetvis var jag taggad, och lördag morgon efter snabb Skype-avstämning med Johanna från MUD hemma i Sverige begav vi oss till busstationen.

 

Bus Depot ligger mitt i smeten som kallas Old Town, man går över bron över Lilongwefloden och upp förbi stora moskén, tar till höger längs en gata späckad med försäljare och vips hittar man den alltid kaotiska stationen. Där får man skrika och skratta sig förbi folk som vill sälja biljetter och folk som bara vill snacka. Vanligtvis avgår inte en buss förrän den är full, detta gäller etablerade företag och stora bussar och minibussar och vad det nu är för fordon som ska ta dig dit du ska. Ofta är det billigare än vad du blir informerad om så det lönar sig att skratta, skaka på huvet, testa med något billigt, och/eller försöka höra vad andra som ska åt ditt håll pröjsar. Å andra sidan är det så billigt så kan du leva med att betala muzungu-priser kommer du ombord snabbare. Fast får du ett säte för dig själv och har inte en låda hönor i knät eller en jättesäck mjöl mellan benen är det antagligen ett tag kvar till avgång.

 

Vi hittade en minibuss och efter en dryg timme var vi i Nkhomo (kostnad: 6 kr). Stillsamt, centrerat runt sjukhuset i byn (som är ovanligt välutrustat för att vara Malawi - dvs. med tillräckliga mängder antibiotika, tillräckligt med generatorer, och syrgas! - enligt anställda jag träffade), lite svalare än vanligt. De senaste dagarna har kvällarna här också inneburit åskväder med maffiga blixtar och en hel del regn vilket genast gör buskarna och träden grönare och att det röa dammet lägger sig en smula. Vackert är det emellertid exakt hela tiden, överallt. Jag är helt golvad av det här landet.

Jaja - vi hälsade på folk, en del applåderade åt oss och garvade för att vi skulle upp på berget, och en kvart in kom border collien Sprut rusande. Spruts stora nöje i livet är att eskortera vandrare upp på berget, och imorse var vi de lyckliga tre. Hon ledde oss visserligen helt fel först, men sen helt rätt. Och utsikten var legendarisk! Jag var hetsig som vanligt och sprang ifrån ligan ihop med Sprut, och Rita är höjdrädd och nöjde sig med en 2/3 bestigning. Men Silje kom också upp och vi sprang runt och pep över allt det vackra.

(det här är dock en annan topp än den vi gav oss på, också stilig)

Och sen masade vi oss ner igen och tog oss så småningom tillbaka till bussen. Efter en timme hade tillräckligt många fyllt minibussen (med svenska mått 12 rangliga sittplatser inkl. föraren) och ett tag var vi 25 pers. Då hade vi rätt skoj faktiskt trots att chichewa, det vanligast förekommande språket, är himla knepigt ännu. Som överallt i världen kommer man långt på att le stort, bjuda på sig själv, och vara lite larvig. På vägen hem gick jag förbi marknaden. Nu har jag en favorit-tomattant, en favorit-lökkille, en favorit-äppelman. Och juste, en favorit-chilisäljare. Sådär håller jag på.

 

Jag har det helt orimligt fett hörrni - det är lagom varmt rätt ofta, regnet de senaste dagarna har varit som en dröm, folk är jävligt roliga och snällla trots att de har det kärvt och vi ofta verkar ha haft helt olika förutsättningar hittills i livet, omgivningarna är magiska... Men bäst och mest är hur levande allt känns. Kan inte beskriva det bättre nu men det liksom kryper i kroppen på en, på ett fantastiskt sätt. Kanske klarnar. Imorgon börjar mitt jobb med ett evenemang som heter World Habitat Day. Ska blogga om det på MUD-bloggen sen.

 

Ta hand om er, hoppas allt är bra, får ni tid över så kom hit och hälsa på för tusan! Det är som en helt rörig brokig dröm! Pusskram