hjalmis

Hullo!

Dagarna rasslar förbi och just nu har vi lite halvt höstlov i Dublin. Officiellt är allt som vanligt, men jag tror att lärarna ställer in sina föreläsningar en masse eftersom alla barn är lediga från skolan (det var s.k. bank holiday i måndags och det är Halloween i helgen). Det gör ingenting, jag har tusen sidor att läsa och hinner klämma in lite turistande också! 

 

I fredags tog jag det lugnt med en av mina irländska kompisar Ronan. Det visade sig att glass och film är lika trevligt i ett typiskt dragigt, heltäckningsmattedominerat Dublinhus som hemma. På lördagen gjorde vi en runda genom några av stadens otaliga second hand-affärer för att ekipera oss inför stundande Halloweenfestligheter. Ronan ska vara Jokern i Batman, Christina ska vara något som involverar en klänning och jag ska vara Willie Nelson. Jag hatar maskerader, menWillie och jag har ganska lik stil och det enda jag behövde köpa var en fransväst, en röd bandana och ett paket grått löshår och lite klister. Nåväl.

 

Fick bråttom hem och hann precis sova en halvtimme och handla lite frukt innan jag var tvungen att kasta mig på bussen igen - denna gång till UCD, där jag anslöt till UCD Mountaineering Club som både håller på med klättring och vandringar. Kvällen i ära skulle vi ta oss till Enniskerry (på andra sidan Dublin mountains), ta några öl på puben i byn och sedan vandra tillbaka över bergen i mörkret sedan puben stängt för natten. Det var precis vad vi gjorde (fast vi fick ta första Guinnessen vid busshållplatsen utanför UCD för vi hann inte med bussen..). Jag kände Nikola sedan tidigare, men annars var det runt 15 glada vandrare som jag hade äran att lära känna och sedan dela naturupplevelsen med.

 

Vid 01 lämnade vi byn bakom oss, och bytte snart asfalt mot grusväg, sedan böljande fält och snåriga skogar. Månen var magnifik, stjärnorna likaså, det blåste men inte mer än att det bidrog till stämningen, och folk var på allmänt bra humör. Jag höll på att smälla av hela tiden eftersom det är en så bra blandning av allt jag gillar: berg, konstant rörelse, nya människor, stjärnor, öl i magen och nya omgivningar. Jag tyckte mindre om pausen på en mörk skogsväg, inte pga. brasan vi gjorde upp för den var fin, men för att det tog sån tid! Jag vill bara gå och gå och gå. Helst uppför! Men resten av tiden var mest så, och det var tur att vi pausade lite även om alla hann bli kalla och några lite mer slitna deltagare somnade sittandes. För när vi nådde strapatsens sista berg - själva Dublin mountain - gick solen upp, komplett med hundra nyanser av rosa och lila och med det disiga havet och de gröna, majestätiska bergen nedanför oss. Magiskt!!!

 

Kom så småningom hem, vid 11 på förmiddagen. Hann sova ett par timmar innan Ronan ringde och väckte mig. I vanlig ordning hade jag i.o.m. den kommande lediga måndagen och några inställda föreläsningar följande tisdag tänkt att jag kanske skulle åka upp till Belfast. Men jag ville inte bo på hostel för det blir så dyrt så jag hade försökt hitta en soffa att sova på utan framgång. För Ronan gick det bättre och han gav mig numret till en kompis kompis kompis kompis, Rachel, så jag krvalade ur sängen igen, packade väskan, igen, och tog bussen inåt stan - igen. MIssade min station också så jag fick springa som en dåre för att hinna med bussen. Det är för att jag har ett sånt här liv som jag måste träna så mycket! Så himla rörigt ibland. Jaja - jag kom fram, fick springa lite i Belfast också för att hinna hem innan Rachels kompis som skulle släppa in mig somnade. Hann med det också, fick en helt egen säng och delade rum med en enorm hund som hette Leo. Också typiskt egentligen när jag tänker på hur jag brukar resa, och bo.

Belfast var väldigt intressant, vackert i sin höstskrud, lite skruttigt på sina ställen och på många sätt väldigt annorlunda mot Dublin. Svårt att säga om det var inbillning med en lite bistrare stämning för alla männsikor var lika trevliga som vanligt, men det är märkligt att det är fred och konflikt igång på en gång. Det löper en flera kilometer lång, flera meter hög och taggtrådsklädd mur genom västra delen av staden (mellan protestanter och katoliker alltså) och varje kväll låses stora grindar på vilka en massa fredsbudskap är målade.

 

I respektive del är det lite mindre fredsbetonat på väggmålningarna, men som sagt är det inte riktigt något som går att ta på i stämningen, mer som ett moln som hänger över allting. Jag gick och gick och gick under de två dagar jag hade i staden och hann se lite av varje, så det känns bättre nu. Så synd att vara så länge i ett land utan att hinna resa - samtidigt gillar jag verkligen inte turistgrejen utan det känns bara bra när jag gör saker.

 

 

Tog bussen hem till Dublin igen, och fick faktiskt springa lite då med för den var sen och jag skulle direkt till en restaurang och träffa några gamla kompisar till Pawel som var i stan några dagar. Det var himla gott, och fint och kul, och vid 23.30 tog jag bussen hem och sov en hel natt i min säng igen! Nu har jag hunnit återhämta mig, jag planerar att träffa Palle skompisar igen ikväll och imorgon fredag ska jag på fonduekväll hos några schweiziska kompisar. På lördag ska jag alltså vara Willie Nelson, på söndag hoppas jag på en till hike, och sen är det nästan torsdag när Alice och Johannes kommer. JAG ÄR SÅ OTÅLIG!

 

Saknar er gott folk! Sitt ner i båten och ta hand om varandra. Pusskram!