Hux flux
En spattig själ som min tycker inte om när tiden går undan. Och lyckligtvis känns det oftast heller inte så, utan en vecka blir en månad i mitt huvud och så vidare. Men nu är det onekligen bara tio dagar kvar för mig i Lilongwe och Malawi. Det känns! Jag har liksom börjat avveckla mig så smått. Ror projektdelar i hamn så gott det går - jag bollar just nu tre delar samtidigt, och har i vanlig Matilda-ordning inte riktigt följt instruktioner eller frågat efter dem... så nu jobbar jag snabbt, kan vi säga. Men det är roligast så och jag tror det blir bra.
Snabbt här är dessutom inte snabbt hemma. Allt tar sin tid - idag tillbringade jag en halvtimme hos ett tryckeri för att få ett pris. Av bara farten förhandlade jag ner det, för allt går att pruta på, och förhandlingar tar tid. Miniräknare, pustande, skrattande, dividerande. Och vi var under budget från början så det behövdes inte ens! Aja. Jag har skillsen, jag tar affärsuppgörelser på allvar antingen de sker på Södermalm eller på lokala tryckeriet i Lilongwe och jag älskar numera personalen där och ska se till att LUPPEN alltid går till dem för större jobb i fortsättningen.
Tycker så himla mycket om nätverkandet här! Förbindelserna, allt high fivande, att tajma uttrycken rätt, att tjöta lite längre med folk. Vissa dagar har jag ingen taktkänsla alls, får ingen rapport med någon och känner mig off och otrevlig. Men de dagar när rätt fraser sitter, när min anekdot går hem (eller mottagaren ändå bjussar på ett skratt), när jag kan mina genvägar genom stan och träffar folk jag känner på gatan. De dagarna är liksom allt jag vill ha i livet: mitt sammanhang, min förankring i det som är nytt, min koppling till rummet. Då flyger jag högt mina vänner och däruppe är jag som allra mest hemma.
Men i klassisk Matilda-anda har också respeppen dragit igång. Att vara på väg har delad förstaplats bland favoritkänslorna och jag ser fram emot dammet, bruset, köandet, släpandet - och att sitta med ansiktet tryckt mot flygplansföstret och titta på världen i den bästa av hastigheter från den högsta av höjder. Det blir fullkomligt förjävligt att lämna Andrew, Nthawi, Lonnie, John, Henry, Boison och Owen; Rita och Ward (de enda boende i huset som är kvar när jag drar); LUPPEN, åh LUPPEN!
När nåt är fullkomligt förjävligt har det varit
fullkomligt fantastiskt. GIvetvis är det värt det, och jag tror att jag inte bara har sugit i mig av kärlek, kunskap och pepp från mina nya vänner här utan också gett dem något av det åter. Jag hoppas det. Jag har fått så mycket plats inuti mig själv av att vara här, har liksom vuxit åt nya håll än jag trodde att det gick att växa åt. Och är tacksam för nu vet jag att det går! Det är bara att fortsätta växa! Men jag ska ta med mig, förvalta och förfina, den där känslan och förmågan att klicka med människor. Det är alldeles för roligt för att inte hitta mer av också i vardagen hemma (där den ju finns - absolut - men jag ska få in lite mer lätthet och värme).
Tårar, pepp, jättemycket jobb och en massa häng är kvar. Tänk att jag hamnade här, vilken flax. Jag skulle gärna vara kvar och jag tror att jag är biten på riktigt nu. Men först ska jag krama alla släktingar och polare hårt och länge. Det finns mer att förvalta i livet än nyförvunna nätverkarskills. Pusskram tills dess!
