hjalmis

Även om mitt jobb med MUD-bloggen inte på något sätt är på heltid, utan snarare handlar om en text i veckan,

märker jag att det får effekt på min privata blogg. Som ju visserligen aldrig har varit särskilt välfylld. Det jag skriver om jobbet med LUPPEN är ju också huvudanledningen till att jag är här. Men jag jobbar verkligen inte hela tiden, och tycker nog att det som händer utanför kontoret är minst lika viktigt!

 

Nu har jag avrit här i en och en halv månad nåt sånt. Halva tiden, men det känns som så mycket längre. Och väldigt skönt att det är lika mycket kvar! Och vad är grejen, varför så förtjust?! Även om värmen är härlig, vyerna vackra och sammanhanget intressant, är det verkligen vardagslunken som är tricket. Efter backpackande och surftrippar har jag blivit besatt av att ha ett sammanhang där jag är. En antydan till att inte "bara" vara en betraktare (även om jag förstår att jag aldrig kommer vara något annat, var och hur jag än är) utan att ha en samvaro med människor som känner mig, platser jag behöver vara på, en förståelse för lokaltrafik, genvägar över skolgårdar, koll på kvarterets gatuhundar... Små detaljer som kanske inte märks hemma (även om jag som peppskalle blir tårögd varje gång de flimrar till) men som kopplar en till rummet.

 

Här vaknar jag i min onekligen bekväma säng, under myggnätet. Jag brukar gå upp vid 07. Jag brukar yoga och meditera lite. Sen går jag utanför dörren och beundrar mangoträdet, hälsar på Boison som är en av de som jobbar där jag bor och är trädgårdsmästare och allt-i-allo (mellan 06.30 och 12, sen är han kock på ett hostel nere i stan). Vi brukar dela kaffet jag gör i pressobryggaren på två koppar. Jag kanske äter gröt till frukost, eller toast, eller mango och banan. Jag försöker komma ihåg att ta malariaprofylaxet.

 

Innan jag går till jobbet morsar jag på Dan som sköter det mesta med huset och gästerna när Ward som startat det hela är på vift (för tillfället hemma i Belgien), tar en flaska vatten med mig, vinkar till Andrew och Zione och Ntaui som hänger ute i garaget där Andrew har sin symaskin och skapar magi med chitenjetyger.

 

Det tar runt en kvart att gå till jobbet, ett minimalt kontor i Area 4. Nedförsbacke hela vägen. Kanske varannan person jag går förbi hejar i någon form. I nio fall av tio följt av how are you/muli bwanji/mwazuka bwanji (om inte jag hinner först). Ofta är jag madam. Eller bo, eller bobo, vilket man kan använda som hälsning till barn (och får ett bo tillbaka, min BÄSTA grej!) elelr till polare, eller någon man vill ragga på. 

 

Vi det här laget har jag ett gäng individer som börjat prata med mig med avsikten att sälja något (konst, sniderier, armband...) men som nu bara kommer och tar i hand för att få en pratstund. Mina favoriter är Innocent och Respect, båda mångsysslare av rang, med livshistorier mil från min. Och soliga själar med skratt och see you later att ta med sig resten av dagen.

 

LUPPEN är verkligen ruttade på det de gör, verkligen med ett gediget nätverk, verkligen intressanta individer. De gillar också raka puckar och tydliga arbetsuppgifter medan jag tror mer på frihet under ansvar. Och diskussioner tar aldrig så kort eller lång tid som jag förväntar mig. De enklaste detaljer ska stötas och blötas, de mest komplexa frågor plockas snabbt isär och delegeras ut. Och vi jobbar bara mellan 09 och 12.30-13.30, sen är alla ögon för glansiga och pannor för svettiga. Fokus är förlorat och vi avrundar. Jag stannar ofta kvar en liten stund och småpratar om politik, mat, relationer, sånt där. Men sen beger jag mig. Ofta förbi marknaden för att bråka om äppelpriser, eller förbi Chipiku för att handla bröd och kaffe, eller Kiboko för att tjuvlyssna på expats och dricka smoothie i skuggan. Jag tar gärna en lång omväg hem så benen får jobba lite och huvet vila i rörelsen. Innocent har en särskild förmåga att dyka upp såna dagar, och då har jag helt enkelt sällskap.

 

På kvällarna brukar jag göra lite armhävningar och sånt. Hänga med Rita, Solange och Pete som alla bor där jag bor (fast i det stora huset, jag har ett eget lite mindre). Hänga med gänget i garaget, som ibland hänger med oss på verandan. Lyssna på syrsor fåglar - särskilt ugglor! - fladdermöss grodor. Grannar som hojtar åt varandra, spelar musik, snackar skit. Kvällarna är aldrig kalla, bara ljumma. 

 

På lördagar är min nya vana morgonlöpning. Jag är en av fyra-fem som springer omkring 17 kilometer genom staden. Vi börjar vid 06 och jag är hemma igen 08.30. Asfett. Igår följde jag med en nyfunnen löparvän på norska ambassadens skandinaviska julfest. Så nu vet jag hur och var Norges ambassadör bor. Och fick fantastiska samtal och en oortodox blandning julmat på köpet. Andra kvällar och helger kanske jag dansar på Grittahs Camp eller Chez Mtemba eller dricker öl på Livingroom.

 

Alla använder whatsapp här. När man åker till och från evenemang på kvällstid åker man oftast tuktuk. Jag har fyra tuktukförares telefonnummer, fem taxiförares. Igår var den ändå ingen som svarade, men då fick jag lift med två taggade isländskor - allting löser sig alltid här. All oro som bortblåst.

 

Där har vi vardagen i långhet. Orosfri, varm, i maklig takt, full av människor. Nu ska jag ta en promenad under åskmolnen. Imorgon har min kollega Margret lovat att jag ska få komma på hembesök. Vi får se.

 

Saknar er och hemma, är väldigt nöjd där jag är.

PUSSKRAM